KPV och dess tre partner
De fyra ingredienserna i KLOW var aldrig tänkta att mötas. De kommer från olika labb, länder och frågeställningar. KPV, den del som gör blandningen särskild, har det ovanligaste ursprunget, så vi börjar där.
KPV: svansen på ett hormon
Alfa-MSH, kort för alfa-melanocytstimulerande hormon, är en kroppsegen budbärare med tretton aminosyror. Det har fått sitt namn efter sin mest kända uppgift: att få hudens pigmentceller att mörkna. Med tiden märkte forskare att det också verkade dämpa feber och inflammation.
I slutet av 1980-talet frågade sig James Lipton och hans kolleger i Dallas om hela hormonet behövdes för den lugnande effekten. De testade bara de tre sista aminosyrorna, lysin, prolin och valin, förkortat KPV. I en musstudie från 1989 minskade det lilla fragmentet en hudsvullnad helt på egen hand. En intressant detalj är att KPV inte verkar behöva den vanliga alfa-MSH-receptorn som styr pigmenteringen, så den studerades som en antiinflammatorisk bit utan solbrännedelen.
Senare arbeten gick åt två håll. Hudläkare i Münster i Tyskland studerade alfa-MSH och dess små fragment vid hudinflammation. Från 2008 visade Didier Merlins grupp vid Emory University i Atlanta att tarmceller kan ta upp KPV via en transportör som heter PepT1, vilket förde in peptiden i forskningen om inflammatoriska tarmsjukdomar.
GHK-Cu: kopparbäraren
GHK-Cu isolerades första gången ur mänsklig blodplasma på 1970-talet. Dess främsta talang är att hålla fast koppar, en metall som flera av kroppens reparationsenzymer är beroende av. Eftersom den är billig att tillverka och skonsam mot huden hamnade den i serum och krämer långt innan någon tänkte på att blanda den med andra forskningspeptider.
BPC-157: från magen
BPC-157 beskrevs av forskare vid universitetet i Zagreb i Kroatien i början av 1990-talet. Den är ett avsnitt av ett större protein i magsaften och är anmärkningsvärt tålig mot syra. Mycket av det tidiga arbetet handlade om magsäck och tarmar, vilket ger en naturlig beröringspunkt med tarmforskningen kring KPV.
TB-500: ett labbnamn för ett naturligt protein
Tymosin beta-4 är ett protein som finns i nästan varje cell och som först karakteriserades 1982. Det hjälper till att styra aktin, det inre ställningsverk som cellerna använder för att röra sig. Ögonforskare studerade det senare på skadade hornhinnor, där det också minskade tecknen på inflammation. ”TB-500” är det namn som forskningshandeln använder för syntetiska versioner eller fragment av det.
En enkel tidslinje
- 1950-talet: strukturen hos alfa-MSH, moderhormonet till KPV, kartläggs.
- 1970-talet: GHK upptäcks i mänsklig plasma, och kort därefter uppmärksammas kopparbindningen.
- 1982: tymosin beta-4 karakteriseras kemiskt.
- 1989: fragmentet KPV visas minska inflammation hos möss.
- Början av 1990-talet: BPC-157 beskrivs i Zagreb.
- 2008: två oberoende grupper rapporterar att KPV lindrar kolit hos möss.
- 2010- och 2020-talet: handeln med forskningspeptider börjar sälja färdiga blandningar, bland annat fyrdelade blandningar som KLOW.